Stackars den som har allt?

Då var det måndag igen, för mig som går i skola och haft höstlov är det en välsignelse att skolan börjar då jag har de allra flesta sociala kontakter där och det är egentligen inte så många som jag har med mig när jag inte är i skolan (dock är jag mycket nöjd med de jag har).
men när vardagen börjar igen märker man snabbt att man legat i dvala under lovet, man har kunnat äta när man vill, kunnat sova när man vill och så vidare. Det innebär att jag inte har känt känslan av hunger på en vecka, så under den sista lektionen idag visste jag inte vad jag skulle ta vägen. Jag var hungrig och jag visste att jag inte skulle få mat för än om två timmar. När lektionen väl är slut och jag satt mig på bussen hem börjar jag tänka efter. Jag klagar nu, jag gnäller för att det var 6 timmar sedan jag åt senast, jag gnäller för att jag inte druckit mer än en kopp kaffe idag och kl har redan hunnit bli 18.00, jag gnäller samtidigt som jag vet att jag faktiskt kommer få min mat och jag kommer få mitt kaffe. Jag gnäller över saker som jag inte har men som jag är så säker på att jag snart kommer få. Jag förklarar för mig själv hur synd det är om mig, jag som är så hungrig jag som inte fått någon mat än. Mina tankar vänds snart om. Jag får ny syn på det hela. Jag gnäller nu… jag tycker synd om mig själv för att jag inte fått någon middag än, jag som ändå fick gratis lunch 11.30 idag. Varför skall jag gnälla? Jag har ätit och jag kommer äta idag igen, jag kommer äta tills jag är så mätt så jag önska jag åt mindre och gnälla för det. Jag som har det så bra, är som man säger stackars den som har allt?
jag börjar tänka på de stackars människor som faktiskt inte vet om det kommer få någon mat för dagen, nej det är inte ens säkra på om det kommer få någon mat den här veckan, de vet inte om det kommer få möjlighet att få dricka rent vatten. Det finns folk som inte har ett hem att gå till, folk som saknar trygghet och stabilitet. Det finns de som bara har sig själva att lita på att var trygga, de kanske inte äns kan lite på sig själva. Och här kommer jag som bortskämd snorunge och klagar på att jag inte fått mat på 6 timmar och på att jag inte fått tillräckligt med kaffe!
om man någon gång skall skämmas över sig själv och hur man tänker så är det i ett sådant här tillfälle, man klagar fast att man egentligen har allt.
om jag riktigt noga skulle tänka igenom mitt liv så skulle jag inte finna något som är värt att klaga på för jag har i princip allt. Jag har en trygg familj som jag älskar och som jag vet älskar mig, jag har vänner som jag älskar och vet att jag är trygg med, jag vet att jag får mat för dagen, jag vet att jag får bli mätt. Om jag blir sjuk kan jag bara åka till vårdcentralen/sjukhus och veta att jag får hjälp.
som jag har sagt i mina tidigare inlägg så har jag ett väldigt enkelt och bra liv, ändå klagar jag.
varför gör jag det? är ju då en fråga jag kan ställa, men jag är inte helt säker på att det finns något korrekt svar. Kanske har jag det för bra för att inte klaga? Eller är jag bara bortskämd?
Tänk gärna själv igenom ditt liv, man får ganska många intressanta tänkeställare.
//Grisen